Naturlig
Dessa ljuvliga sommardagar bara rullar in nu. Morgon efter morgon väcks jag av fågelkvitter och solstrålar som strilar in genom bambujalusiet. Långa, lata dagar på stranden, i hängmattan och i skuggan under päronträdet följs av varma, tysta sommarnätter. Det är så underbart att jag nästan känner mig religiös när jag tänker på det. Endorfinerna verkar bara pumpa runt i maxfart i kroppen just nu. Allt känns euforiskt och perfekt!
Den här religiösa känslan landar i hur vackert jag tycker att allting är ute just nu. Jag får ett ofantligt lugn av att sitta vid stranden och insupa det vackra, glittrande stora blå. Naturen är verkligen ett mirakel. En röd vallmo i en äng av böljande gul säd. En ek som breder ut sin gröna krona och ger välbehövlig skugga. Fjärilen som mellanlandat på min solstol i sin jakt på nektar. Det råder en sådan fin balans mellan allt i naturen, som yin och yang när det är som bäst.
Den här religiösa känslan landar i hur vackert jag tycker att allting är ute just nu. Jag får ett ofantligt lugn av att sitta vid stranden och insupa det vackra, glittrande stora blå. Naturen är verkligen ett mirakel. En röd vallmo i en äng av böljande gul säd. En ek som breder ut sin gröna krona och ger välbehövlig skugga. Fjärilen som mellanlandat på min solstol i sin jakt på nektar. Det råder en sådan fin balans mellan allt i naturen, som yin och yang när det är som bäst.
Total förvirring
Jag brukar vara rätt bra på att tyda och tolka känslor, både mina egna men även andras. Brukar alltid ha en otroligt bra och korrekt magkänsla när det gäller människor jag träffar.
Just nu stämmer inget av det ovanstående. Allt känns totalt förvirrat. Jag har helt plötsligt jättesvårt att reda ut mina känslor, vet att jag känner en massa, en vet ej vad jag ska göra med dessa känslor. Det är ungefär som när radiostationen inte får tillräckligt bra signaler och det brusar och surrar mest. Bruset dränker musiken. Om man anstränger sig och lyssnar så noga och så intensivt man bara kan så klarar man av att urskilja musiken, men det är inte lätt. Och man kan liksom inte njuta av musiken då.
Jag avskyr när det rörs till och allt ställs upp och ner i livet. Även om det är "bra" känslor, glada och positiva känslor så gör det mig frustrerad när jag tappar kontroll och fokus. När jag inte vet vad jag ska tro eller göra. Att lugnt invänta och se vad som sker är inte riktigt min grej, men tro mig, jag jobbar på det...
Ibland undrar jag om det är så man ska göra. Invänta. Låta det som sker ske. Se en mening i allt.
Om jag bara väntar och väntar nu, kanske inget alls händer. Kanske någon annan väntar på att jag ska se till att något nytt sker, att jag ska våga sluta vänta. Om jag inte vågar, om jag bara väntar, kanske det aldrig kommer att ske något alls... Men om jag gör något, handlar, slutar att vänta, då kanske allt går galet. Kanske jag har dålig tajming. Kanske jag sumpar alla chanser.
Feg är väl egentligen det jag är. Feg och orolig. Så jag väntar....väntar....väntar....Och känner total förvirring.
Just nu stämmer inget av det ovanstående. Allt känns totalt förvirrat. Jag har helt plötsligt jättesvårt att reda ut mina känslor, vet att jag känner en massa, en vet ej vad jag ska göra med dessa känslor. Det är ungefär som när radiostationen inte får tillräckligt bra signaler och det brusar och surrar mest. Bruset dränker musiken. Om man anstränger sig och lyssnar så noga och så intensivt man bara kan så klarar man av att urskilja musiken, men det är inte lätt. Och man kan liksom inte njuta av musiken då.
Jag avskyr när det rörs till och allt ställs upp och ner i livet. Även om det är "bra" känslor, glada och positiva känslor så gör det mig frustrerad när jag tappar kontroll och fokus. När jag inte vet vad jag ska tro eller göra. Att lugnt invänta och se vad som sker är inte riktigt min grej, men tro mig, jag jobbar på det...
Ibland undrar jag om det är så man ska göra. Invänta. Låta det som sker ske. Se en mening i allt.
Om jag bara väntar och väntar nu, kanske inget alls händer. Kanske någon annan väntar på att jag ska se till att något nytt sker, att jag ska våga sluta vänta. Om jag inte vågar, om jag bara väntar, kanske det aldrig kommer att ske något alls... Men om jag gör något, handlar, slutar att vänta, då kanske allt går galet. Kanske jag har dålig tajming. Kanske jag sumpar alla chanser.
Feg är väl egentligen det jag är. Feg och orolig. Så jag väntar....väntar....väntar....Och känner total förvirring.
Vänner IRL
Det är en enormt skön känsla, den där värmande upplyftande glädjen som man bara får i riktigt goda vänner sällskap. Likt en tvättsvamp suger jag åt mig den och så lever jag på den länge, länge.
Jag har aldrig omgett mig med ett stort harem av vänner och bekanta, är inte alls typen som skulle kunna skriva en gäst lista på 150 pers. till min födelsedag. Jag hade några få goda vänner under hela skoltiden, varav en del gled ifrån mig med åren (eller om det nu var jag som stod för glidandet, det är svårt att själv se) och varav några andra fortfarande spelar en viktig roll i mitt liv. Dessa barndomsvänner eller skolkamrater tror jag att man ska vara riktigt rädd om, för det går liksom aldrig att hitta nya barndomsvänner. Människor som har varit med en på hela resan vet självklart väldigt mycket om en och till dessa människor har man helt givet ett särskilt band.
När man blir "vuxen" som jag nu antar att jag vid 32 ½ års ålder får lov att kalla mig är det inte lätt att knyta nya kontakter. Hur social och utåtriktad man än är, så ska man faktiskt veta, att de flesta människor runt omkring en redan har en vänkrets. Det är tyvärr inte alltför ofta som man är villig att utöka den kretsen. Konstigt, kan jag tycka, jag som älskar att lära känna nya människor och gärna vill veta mer om den jag sitter brevid på en fest. Jag gillar människor, har de en livshistoria att berätta så lyssnar jag mer än gärna. Alla känner dock inte likadant. Fick en gång en syrlig kommentar på en fest om hur patetiskt det var att öpnna upp sig och sitt hem när man kommer ny till en stad, allt för att lära känna lite nya människor och kanske, kanske till och med knyta några nya vänskapsband. Denna gång var det inte mig som de pratade om, men jag kände så väl att det lika gärna kunde ha varit det. I en liten småstad som denna jag bor i har folk ofta redan knytit alla band de vill knyta. De är inte intresserad av något mer.
När man då hittar en vän här håller man hårt i den. Jag hittade en som på väldigt kort tid kändes som något av en tvillingsjäl. Vi tänker lika, prioriterar lika, känner lika och pratar lika. Det är skönt att känna sig så hel och avslappnad med någon.
Andra gånger växer vänskapen fram med åren. Detta blir en annan typ av vänskap, en stark och överlevande sort. Kanske en enstaka händelse förändrar allt. Ett behov av att vara närmre, öppnare, tryggare än vad man var från början. När den ena ger och ger utav sig själv föds en ömsesidig respekt fram. En symbios av givande och tagande som aldrig tas för givet, men som ändå alltid finns där. En männsika som känner alla ens sidor, mörka som ljusa och som har sett en vandra upp och ner för livets krokiga stig. En människa som man vet att man kan ringa mitt i natten om man så behöver. En riktig hjärtevän. Dessa vänner växer sannerligen inte på träd och jag är lycklig som har en även en sådan vän.
Jag har aldrig omgett mig med ett stort harem av vänner och bekanta, är inte alls typen som skulle kunna skriva en gäst lista på 150 pers. till min födelsedag. Jag hade några få goda vänner under hela skoltiden, varav en del gled ifrån mig med åren (eller om det nu var jag som stod för glidandet, det är svårt att själv se) och varav några andra fortfarande spelar en viktig roll i mitt liv. Dessa barndomsvänner eller skolkamrater tror jag att man ska vara riktigt rädd om, för det går liksom aldrig att hitta nya barndomsvänner. Människor som har varit med en på hela resan vet självklart väldigt mycket om en och till dessa människor har man helt givet ett särskilt band.
När man blir "vuxen" som jag nu antar att jag vid 32 ½ års ålder får lov att kalla mig är det inte lätt att knyta nya kontakter. Hur social och utåtriktad man än är, så ska man faktiskt veta, att de flesta människor runt omkring en redan har en vänkrets. Det är tyvärr inte alltför ofta som man är villig att utöka den kretsen. Konstigt, kan jag tycka, jag som älskar att lära känna nya människor och gärna vill veta mer om den jag sitter brevid på en fest. Jag gillar människor, har de en livshistoria att berätta så lyssnar jag mer än gärna. Alla känner dock inte likadant. Fick en gång en syrlig kommentar på en fest om hur patetiskt det var att öpnna upp sig och sitt hem när man kommer ny till en stad, allt för att lära känna lite nya människor och kanske, kanske till och med knyta några nya vänskapsband. Denna gång var det inte mig som de pratade om, men jag kände så väl att det lika gärna kunde ha varit det. I en liten småstad som denna jag bor i har folk ofta redan knytit alla band de vill knyta. De är inte intresserad av något mer.
När man då hittar en vän här håller man hårt i den. Jag hittade en som på väldigt kort tid kändes som något av en tvillingsjäl. Vi tänker lika, prioriterar lika, känner lika och pratar lika. Det är skönt att känna sig så hel och avslappnad med någon.
Andra gånger växer vänskapen fram med åren. Detta blir en annan typ av vänskap, en stark och överlevande sort. Kanske en enstaka händelse förändrar allt. Ett behov av att vara närmre, öppnare, tryggare än vad man var från början. När den ena ger och ger utav sig själv föds en ömsesidig respekt fram. En symbios av givande och tagande som aldrig tas för givet, men som ändå alltid finns där. En männsika som känner alla ens sidor, mörka som ljusa och som har sett en vandra upp och ner för livets krokiga stig. En människa som man vet att man kan ringa mitt i natten om man så behöver. En riktig hjärtevän. Dessa vänner växer sannerligen inte på träd och jag är lycklig som har en även en sådan vän.
