Mindfulness
Medveten närvaro.
Visst kan det låta enkelt. Banalt. Simpelt. Easy peasy.
Ju mer man tänker på begreppet, desto större och tyngre blir det. Och med storhet kommer svårighet. Eller?
Att vara medveten och närvarande i nuet borde ju inte vara så svårt egentligen. Att njuta av det man upplever och att leva i nuet. Carpe diem liksom. Men i dagens samhälle ter det sig inte så enkelt som det kanske borde. Vi stressar, vi jäktar, vi har tonvis av orimliga krav på oss. Vi ska vara perfekta, stöttande, curlande mammor, samtidigt som vi är spännande, äventyrliga livspartners och dessutom lojala, trogna vänninor. Vi har många bollar att bolla runt i luften samtidigt. Karriär, familj och självförverkligande är inte bara drömmar och tankar om hur våra liv kan levas, de är uppenbara måsten.
Så, vi stressar fram i livet. Njutning är något som hör fredagsmyset till. Eller den efterlängtade festen med tjejkompisarna. Eller semestern...åh, semestern! Att njuta av varje ögonblick, att verkligen uppleva livet, det glömmer vi bort.
Jag jobbar så med detta. Försöker i varje stund, varje andetag att vara närvarande. På riktigt. Att uppleva och känna njuting av varje andetag och varje sekund, ja dit har jag inte kommit riktigt än. Men jag försöker så gott jag bara kan att åtminstonde vara DÄR, att vara närvarande.
Vissa gånger är det lättare än de andra. På skogspromenaden, när mossan är som grönast och mjukast. På kvällen, när barnen sover som änglar i sina sängar, och deras mjuka ansikten liknar de ansikten de hade som bebisar. Över en varm, kaneldoftande kopp te, när en vän öppnar sitt hjärta för dig. Då är det lätt att njuta. Då är det enkelt att vara närvarande. Då är mindfulness en självklarhet.
Visst kan det låta enkelt. Banalt. Simpelt. Easy peasy.
Ju mer man tänker på begreppet, desto större och tyngre blir det. Och med storhet kommer svårighet. Eller?
Att vara medveten och närvarande i nuet borde ju inte vara så svårt egentligen. Att njuta av det man upplever och att leva i nuet. Carpe diem liksom. Men i dagens samhälle ter det sig inte så enkelt som det kanske borde. Vi stressar, vi jäktar, vi har tonvis av orimliga krav på oss. Vi ska vara perfekta, stöttande, curlande mammor, samtidigt som vi är spännande, äventyrliga livspartners och dessutom lojala, trogna vänninor. Vi har många bollar att bolla runt i luften samtidigt. Karriär, familj och självförverkligande är inte bara drömmar och tankar om hur våra liv kan levas, de är uppenbara måsten.
Så, vi stressar fram i livet. Njutning är något som hör fredagsmyset till. Eller den efterlängtade festen med tjejkompisarna. Eller semestern...åh, semestern! Att njuta av varje ögonblick, att verkligen uppleva livet, det glömmer vi bort.
Jag jobbar så med detta. Försöker i varje stund, varje andetag att vara närvarande. På riktigt. Att uppleva och känna njuting av varje andetag och varje sekund, ja dit har jag inte kommit riktigt än. Men jag försöker så gott jag bara kan att åtminstonde vara DÄR, att vara närvarande.
Vissa gånger är det lättare än de andra. På skogspromenaden, när mossan är som grönast och mjukast. På kvällen, när barnen sover som änglar i sina sängar, och deras mjuka ansikten liknar de ansikten de hade som bebisar. Över en varm, kaneldoftande kopp te, när en vän öppnar sitt hjärta för dig. Då är det lätt att njuta. Då är det enkelt att vara närvarande. Då är mindfulness en självklarhet.
Önskning önskas!
Jag har försökt formulera en tanke rätt länge nu. Den gror fram från en känsla, rätt vag inom mig. En slags längtan.
De senaste åren, med allt vad de har inneburit för mig, har lärt mig mycket om livet. Jag har lärt mig andas igen. Jag har lärt mig uppskatta allt och alla omkring mig, även då de ibland bringar mig mer olycka än lycka. Jag har lärt mig att tro på det gamla kloka talessättet "efter regn kommer solsken". Och så har jag lärt mig att tro på ordets och framför allt tankens makt.
Så nu när jag ska formulera denna tanke, eller möjligen önskan, så är det med största försiktighet jag gör det. Det gäller att välja rätt ord, att väga dom noga, smaka på dom, känna in dom. De måste bli de rätta orden. Jag har ju märkt förut hur lätt ett invant mönster kan ändras, hur nya banor snabbt tar form, bara med hjälp av nya tankar och nya ord.
Så jag försöker mig formulera och sätta ord på denna känsla. Tror att det är känslan av ensamhet. Eller längtan efter tvåsamhet. Vänder och vrider på det. Vad är det jag vill ha? Vad önskar jag mig?
Jag vet vad jag letar efter för kvaliteter. Jag vet det. Men jag vet inte om jag vågar kasta mig ut igen. Tänk om det bara blir regn och inget solsken? Tänk om...tänk om...
Tänk om...jag skulle våga. Handlöst kasta mig ut. Blunda lite till och med. Kanske, kanske att min tanke kunde hitta rätt i min virriga hjärna. Kanske min vaga, oformulerade önskan kunde våga slå in...
De senaste åren, med allt vad de har inneburit för mig, har lärt mig mycket om livet. Jag har lärt mig andas igen. Jag har lärt mig uppskatta allt och alla omkring mig, även då de ibland bringar mig mer olycka än lycka. Jag har lärt mig att tro på det gamla kloka talessättet "efter regn kommer solsken". Och så har jag lärt mig att tro på ordets och framför allt tankens makt.
Så nu när jag ska formulera denna tanke, eller möjligen önskan, så är det med största försiktighet jag gör det. Det gäller att välja rätt ord, att väga dom noga, smaka på dom, känna in dom. De måste bli de rätta orden. Jag har ju märkt förut hur lätt ett invant mönster kan ändras, hur nya banor snabbt tar form, bara med hjälp av nya tankar och nya ord.
Så jag försöker mig formulera och sätta ord på denna känsla. Tror att det är känslan av ensamhet. Eller längtan efter tvåsamhet. Vänder och vrider på det. Vad är det jag vill ha? Vad önskar jag mig?
Jag vet vad jag letar efter för kvaliteter. Jag vet det. Men jag vet inte om jag vågar kasta mig ut igen. Tänk om det bara blir regn och inget solsken? Tänk om...tänk om...
Tänk om...jag skulle våga. Handlöst kasta mig ut. Blunda lite till och med. Kanske, kanske att min tanke kunde hitta rätt i min virriga hjärna. Kanske min vaga, oformulerade önskan kunde våga slå in...
Är jag vuxen nu eller?
Jag har tappat räkningen för länge sen. Tror att det var någonstans runt 26 som det hände. Nu för tiden när någon frågar mig hur gammal jag är, så måste jag räkna efter innan jag kan svara. 33 fyllda men inne på det 34:e året är svaret. Gammal? Allting är relativt.
Jag fick visa legitimation på systemet för någon vecka sedan. Jag blev otroligt stolt och drog lyckligt fram körkortet ur plånboken. Mindes samtidigt den tiden då jag hade reagerat på samma situation med mutter, generade högröda kinder och en fumlande ursäkt om att jag faktiskt såg yngre ut än jag var. När vände det? När blev det en komplimang och inte en förolämpning att få visa leg på systemet? Kanske ungefär vid samma tidpunkt som jag slutade räkna mina år.
Ålder en konstig sak. Jag känner mig inte gammal alls. Frågar jag något barn på min arbetsplats hur gammal de tror att jag är, så får jag väl alla möjliga svar. Jag kan vara allt från 14 till 105 ungefär. Inom mig känner jag mig som ständigt 25. Tiden stannade där liksom. Och är man 25 (fast egentligen 33) så är man väl vuxen? Eller? Jag tror att jag är vuxen, jag är ju både gift och skild och har två halvstora barn. Jag har hus och djur. Jag har haft fast jobb i över tio år. Jag månadssparar pengar för oförrutseda utgifter. Visst är man väl vuxen då?! Men trots detta så kommer jag på mig själv att spana på killar på krogen som jag själv har haft i skolan för ett antal (läs tio) år sedan, att ordna fest för mina kompisar och tillsammans bestämma att "inte bjuda några vuxna" och att svänga mig med uttryck som "fett coolt alltså!". Är det vuxenpoäng på det tror ni?
Jag fick visa legitimation på systemet för någon vecka sedan. Jag blev otroligt stolt och drog lyckligt fram körkortet ur plånboken. Mindes samtidigt den tiden då jag hade reagerat på samma situation med mutter, generade högröda kinder och en fumlande ursäkt om att jag faktiskt såg yngre ut än jag var. När vände det? När blev det en komplimang och inte en förolämpning att få visa leg på systemet? Kanske ungefär vid samma tidpunkt som jag slutade räkna mina år.
Ålder en konstig sak. Jag känner mig inte gammal alls. Frågar jag något barn på min arbetsplats hur gammal de tror att jag är, så får jag väl alla möjliga svar. Jag kan vara allt från 14 till 105 ungefär. Inom mig känner jag mig som ständigt 25. Tiden stannade där liksom. Och är man 25 (fast egentligen 33) så är man väl vuxen? Eller? Jag tror att jag är vuxen, jag är ju både gift och skild och har två halvstora barn. Jag har hus och djur. Jag har haft fast jobb i över tio år. Jag månadssparar pengar för oförrutseda utgifter. Visst är man väl vuxen då?! Men trots detta så kommer jag på mig själv att spana på killar på krogen som jag själv har haft i skolan för ett antal (läs tio) år sedan, att ordna fest för mina kompisar och tillsammans bestämma att "inte bjuda några vuxna" och att svänga mig med uttryck som "fett coolt alltså!". Är det vuxenpoäng på det tror ni?
Mitt nya liv
Jag har börjat ett nytt liv. Igen.
När jag var ung (yngre ska man väl säga kanske) så skrev jag dagbok rätt mycket. Jag skrev om vad som hänt under dagen, vilka killar som jag var obotligt förälskad i för tillfället och hur knäppa föräldrar jag hade. Som vuxen slutade jag skriva. Nästan helt och hållet. Skrev kanske något enstaka julkort och så alla protokoll på jobbet förstås, men det räknas väl knappast. Konstigt är det egentligen när jag tänker tillbaka, för det skrivna ordet har alltid varit väldigt viktigt för mig. Men någonstans mellan liten och stor så tappade jag bort det.
Några dagar innan jag skulle fylla 30 blev jag lämnad av min dåvarande man. Det var en händelse som förstås vänder upp och ner på allt, verkligen ställer livet på sin spets. För många kan det säkert vara en katastrof, ett nederlag och en ruinens brant. För mig blev det en nystart som jag idag är otroligt tacksam för. I och med denna nystart började jag skriva igen. Sedan dess har jag avverkat fyra tjocka, vackert inbundna, siden beklädda dagböcker. Någon gång då och då tar jag fram böckerna och läser igenom dom, antingen från pärm till pärm för att påminnas om den resa jag har gjort de senaste åren, eller så läser jag lite sporadiskt, hoppar fram till mina favoritbitar, myser och gottar mig i dom. Det är som att snabbspola i filmen om mig själv.
Ett återkommande mönster i mina dagböcker är hur jag varje nytt år börjar skrivandet med; Nu ska jag starta ett nytt liv! Och sedan följer en lång rad tankar och ideér om hur jag ska göra för att bli hälsosammare, starkare, rikare, klokare, gladare osv. Att det sedan inte har gått mer än två, tre veckor innan jag sakteliga börjar rucka på mina nya livsregler, det är väl knappt nödvändigt att säga.
Jag har en vän som har slutat röka. Efter många års vilsenhet har hon äntligen börjat inse ordets makt och tankens kraft. Jag är så glad för hennes skull.
"Jag tror inte det är så smart att säga att man ska försöka sluta röka", sa hon till mig efter sin sista cigarett. "Jag tänker nu att jag inte är en rökare, att jag har slutat!"
Så klokt så, tycker jag. Tanken har en otrolig makt över vad vi gör och hur vi lever våra liv. Till det hela hör att hon nu lite smått oroar sig över att gå upp i vikt, eftersom cigaretter lätt byts ut mot godis. Även här har hon sin plan klar och bestämd. "Jag tänker inte bry mig om det alls under den hela första månaden. Det är klokare att koncentrera sig på en sak i taget. Det blir liksom lite för mycket annars."
Precis så har jag börjat mitt nya liv alla andra år. Med för många saker. För många goda ideér och planer. Det urartar i ett enda stort, rörigt nystan av "nytt" som man inte orkar reda ut. Inte undra på att man ganska snabbt då tappar sugen.
Men inte i år. I år har jag bara en plan, en god idé, en sak att tänka på. Att lyssna på min själ. Må hända att min kropp inte kommer bli slimmad och solbränd, kanske att barnen kommer att få äta korv och makaroner tre dagar i veckan, och vem vet om mitt eget grönsaksintag kommer att öka?! Jag vet i alla fall att min själ kommer att stortrivas under år 2010!
När jag var ung (yngre ska man väl säga kanske) så skrev jag dagbok rätt mycket. Jag skrev om vad som hänt under dagen, vilka killar som jag var obotligt förälskad i för tillfället och hur knäppa föräldrar jag hade. Som vuxen slutade jag skriva. Nästan helt och hållet. Skrev kanske något enstaka julkort och så alla protokoll på jobbet förstås, men det räknas väl knappast. Konstigt är det egentligen när jag tänker tillbaka, för det skrivna ordet har alltid varit väldigt viktigt för mig. Men någonstans mellan liten och stor så tappade jag bort det.
Några dagar innan jag skulle fylla 30 blev jag lämnad av min dåvarande man. Det var en händelse som förstås vänder upp och ner på allt, verkligen ställer livet på sin spets. För många kan det säkert vara en katastrof, ett nederlag och en ruinens brant. För mig blev det en nystart som jag idag är otroligt tacksam för. I och med denna nystart började jag skriva igen. Sedan dess har jag avverkat fyra tjocka, vackert inbundna, siden beklädda dagböcker. Någon gång då och då tar jag fram böckerna och läser igenom dom, antingen från pärm till pärm för att påminnas om den resa jag har gjort de senaste åren, eller så läser jag lite sporadiskt, hoppar fram till mina favoritbitar, myser och gottar mig i dom. Det är som att snabbspola i filmen om mig själv.
Ett återkommande mönster i mina dagböcker är hur jag varje nytt år börjar skrivandet med; Nu ska jag starta ett nytt liv! Och sedan följer en lång rad tankar och ideér om hur jag ska göra för att bli hälsosammare, starkare, rikare, klokare, gladare osv. Att det sedan inte har gått mer än två, tre veckor innan jag sakteliga börjar rucka på mina nya livsregler, det är väl knappt nödvändigt att säga.
Jag har en vän som har slutat röka. Efter många års vilsenhet har hon äntligen börjat inse ordets makt och tankens kraft. Jag är så glad för hennes skull.
"Jag tror inte det är så smart att säga att man ska försöka sluta röka", sa hon till mig efter sin sista cigarett. "Jag tänker nu att jag inte är en rökare, att jag har slutat!"
Så klokt så, tycker jag. Tanken har en otrolig makt över vad vi gör och hur vi lever våra liv. Till det hela hör att hon nu lite smått oroar sig över att gå upp i vikt, eftersom cigaretter lätt byts ut mot godis. Även här har hon sin plan klar och bestämd. "Jag tänker inte bry mig om det alls under den hela första månaden. Det är klokare att koncentrera sig på en sak i taget. Det blir liksom lite för mycket annars."
Precis så har jag börjat mitt nya liv alla andra år. Med för många saker. För många goda ideér och planer. Det urartar i ett enda stort, rörigt nystan av "nytt" som man inte orkar reda ut. Inte undra på att man ganska snabbt då tappar sugen.
Men inte i år. I år har jag bara en plan, en god idé, en sak att tänka på. Att lyssna på min själ. Må hända att min kropp inte kommer bli slimmad och solbränd, kanske att barnen kommer att få äta korv och makaroner tre dagar i veckan, och vem vet om mitt eget grönsaksintag kommer att öka?! Jag vet i alla fall att min själ kommer att stortrivas under år 2010!
Walk the walk...
Jag har nog världens svåraste jobb. En liten tröst är dock att jag inte är ensam med detta fullständigt, vanvettigt, övermänskligt, onaturligt komplicerade (och underbara) arbete. Jag är nämligen förälder. Och vad jag vet, så är det fler som brottas med dilemman och bekymmer i föräldraskapets snåriga skog.
Jag läser böcker. Jag ser på dokumentärer. Jag läser bloggar och inlägg på forum. Jag diskuterar. Jag funderar. Ändå är det ibland så svårt att man nästan, nästan är redo att ge upp. Men det gör man inte. Livet som förälder, är just livet som förälder. Man lever för att vara förälder, lever för sina barn. Hur svårt det än känns ibland.
Träffade en nybliven mamma i helgen som beskrev sin nyvunna kärlek till sin lilla bebis. "När han skriker gör det ont i hjärtat på mig. Ont! Alltså fysiskt ont! Det har jag aldrig fattat att det kunde göra." Jag log åt hennes ord, förstod hur hennes värld hade vänt, öppnat nya dörrar som hon ens ej vissta fanns innan. Livet blir sig aldrig likt när man väl blivit förälder.
Jag vet så väl hurdan förälder jag vill vara. Jag vet det. Har en klar bild i mitt inre av vilka egenskaper, vilka ståndpunkter, vilka ideal jag vill förmedla till mina barn. I teorin ser allt så lätt ut. I mitt inre finns inga hinder. Verkligheten ter sig ibland annorlunda. Varför ska det vara så svårt att leva som man lär?
Var och varannan vecka bestämmer jag mig på nytt. Nu är det dags. Inget mer prat. Dags för action. Walk the walk... Nu ska jag bli den mamma jag alltid velat vara. Jag överdriver inte om jag säger att det oftast inte hinner gå mer än ett dygn innan förlusten är total. Jag känner mig besegrad. Misslyckad. Är det inte sura, trotsiga, ledsna, osäkra, pre-pubertala barn som tagit över och sett till att mamma-laget förlorat, så är det mamma-laget själv som är ansvarig för sitt nederlag. Trötthet, stress, triviala men dock nödvändiga ting som matlagning, städning och diskning kan stjälpa den mest stadiga förälder ibland. Så står jag där. Har sagt något som jag kanske inte borde säga. Lite för hårt, med lite för arg ton. Igen. Varför ska det vara så svårt att vara den perfekta superföräldern som jag vet bor någonstans djupt där inom mig?
"Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer." sa någon korkad (tyckte jag då) människa till mig en gång när jag klagade över mjölkstockning, blöjbyten och barn som skrek om natten. Vad visste den människan egentligen. Stora barn kan man ju prata med. Det kan väl för guds skull inte vara bekymmer med dom inte. Vad lite jag visste och vad klok och antagligen väldigt erfaren den där korkade människan var. Ens små, söta guldklimpar växer en dag upp, och helt plötsligt brottas man med helt andra problem och huvudbryn. Att trösta en skrikande fem-månaders bebis halv tre på natten är en barnlek (!) i jämförelse med en nioåring som helt plötsligt insett vad livet egentligen är. Livet är visst skrämmande så att man gråter. Och orättvist. Och alldeles, alldeles för underbart också, så härligt vackert att allt gör ont och man måste gråta över det också. Att trösta denna nioåring i hennes existetiella kris är inte på långa vägar lika lätt som det var att trösta henne när hon var fem månader och hade ont i magen på natten.
Men, som jag sa, jag är inte ensam. Långt ifrån. Flera mammor gråter i smyg när barnen somnat. Flera pappor lovar sig själva "att imorgon, imorgon ska jag inte bli arg en enda gång på mina barn." Flera föräldrar än jag undrar ibland (läs ofta) vad de egentligen har gett sig in på och varför ingen varnade dom innan om hur hemskt svårt och underbart fantastiskt på samma gång detta liv skulle bli. Livet som förälder. Så, vi ger inte upp. Vi tar en dag i taget och lär oss av våra misstag. Vi har ju världens svåraste jobb och ingen utbildning. Inte undra på att det känns tufft ibland!
Jag läser böcker. Jag ser på dokumentärer. Jag läser bloggar och inlägg på forum. Jag diskuterar. Jag funderar. Ändå är det ibland så svårt att man nästan, nästan är redo att ge upp. Men det gör man inte. Livet som förälder, är just livet som förälder. Man lever för att vara förälder, lever för sina barn. Hur svårt det än känns ibland.
Träffade en nybliven mamma i helgen som beskrev sin nyvunna kärlek till sin lilla bebis. "När han skriker gör det ont i hjärtat på mig. Ont! Alltså fysiskt ont! Det har jag aldrig fattat att det kunde göra." Jag log åt hennes ord, förstod hur hennes värld hade vänt, öppnat nya dörrar som hon ens ej vissta fanns innan. Livet blir sig aldrig likt när man väl blivit förälder.
Jag vet så väl hurdan förälder jag vill vara. Jag vet det. Har en klar bild i mitt inre av vilka egenskaper, vilka ståndpunkter, vilka ideal jag vill förmedla till mina barn. I teorin ser allt så lätt ut. I mitt inre finns inga hinder. Verkligheten ter sig ibland annorlunda. Varför ska det vara så svårt att leva som man lär?
Var och varannan vecka bestämmer jag mig på nytt. Nu är det dags. Inget mer prat. Dags för action. Walk the walk... Nu ska jag bli den mamma jag alltid velat vara. Jag överdriver inte om jag säger att det oftast inte hinner gå mer än ett dygn innan förlusten är total. Jag känner mig besegrad. Misslyckad. Är det inte sura, trotsiga, ledsna, osäkra, pre-pubertala barn som tagit över och sett till att mamma-laget förlorat, så är det mamma-laget själv som är ansvarig för sitt nederlag. Trötthet, stress, triviala men dock nödvändiga ting som matlagning, städning och diskning kan stjälpa den mest stadiga förälder ibland. Så står jag där. Har sagt något som jag kanske inte borde säga. Lite för hårt, med lite för arg ton. Igen. Varför ska det vara så svårt att vara den perfekta superföräldern som jag vet bor någonstans djupt där inom mig?
"Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer." sa någon korkad (tyckte jag då) människa till mig en gång när jag klagade över mjölkstockning, blöjbyten och barn som skrek om natten. Vad visste den människan egentligen. Stora barn kan man ju prata med. Det kan väl för guds skull inte vara bekymmer med dom inte. Vad lite jag visste och vad klok och antagligen väldigt erfaren den där korkade människan var. Ens små, söta guldklimpar växer en dag upp, och helt plötsligt brottas man med helt andra problem och huvudbryn. Att trösta en skrikande fem-månaders bebis halv tre på natten är en barnlek (!) i jämförelse med en nioåring som helt plötsligt insett vad livet egentligen är. Livet är visst skrämmande så att man gråter. Och orättvist. Och alldeles, alldeles för underbart också, så härligt vackert att allt gör ont och man måste gråta över det också. Att trösta denna nioåring i hennes existetiella kris är inte på långa vägar lika lätt som det var att trösta henne när hon var fem månader och hade ont i magen på natten.
Men, som jag sa, jag är inte ensam. Långt ifrån. Flera mammor gråter i smyg när barnen somnat. Flera pappor lovar sig själva "att imorgon, imorgon ska jag inte bli arg en enda gång på mina barn." Flera föräldrar än jag undrar ibland (läs ofta) vad de egentligen har gett sig in på och varför ingen varnade dom innan om hur hemskt svårt och underbart fantastiskt på samma gång detta liv skulle bli. Livet som förälder. Så, vi ger inte upp. Vi tar en dag i taget och lär oss av våra misstag. Vi har ju världens svåraste jobb och ingen utbildning. Inte undra på att det känns tufft ibland!
Min skog
Det är inte långt till min skog. I rask takt tar jag mig fram de knappa två kilometrarna, grusvägen känns torr och dammig under mina fötter. Någon bil passerar, men jag märker den knappt. Jag vill fram.
Så ligger den med ens där, min skog. Jag svänger av vänster, tar in på den orangesnittslade banan. Äntligen. Det är lummigt, fuktigt och varmt. Med snabba fötter och tassar tar vi oss fram, min hund och jag. Tempot är högt. Hunden flåsar halvmetern framför mig och jag svettas där bakom. Pulsen ökar. Jag känner hjärtats hårda slag både i bröstet och i tinningarna. Skogen är mörk och vacker. De senaste dagarnas regn har satt sina spår. Mina fötter hittar väl här, längs stigen, över rötter och stenar. Men idag finns där nya pölar, blöta fläckar som jag inte är van vid. Det klafsar under skorna och jag känner sakta hur vattnet sipprar in och fuktar strumporna. Det gör inget. Vi håller samma tempo, hunden och jag. En vit fågel skymtar i ögonvrån, ett vildsint flaxande, när vi passerar den lilla spången över bäcken. Hann inte se vad det var. Inte ens hunden reagerar. Vi är både djupt koncentrerade på vår skogsstig.
Så öppnar skogen upp sig. Det blir tystare. Stigen är bred här. Mörkgrön, sammetslen mossa glider fram över kullar och stenar, som ett täcke. Det är trolskt och vackert. Här kan man gott sakta ner tempot. Andas lite extra. Andas och dofta.
När stigen kröker nästa gång finns där ett blåbärsparadis. Idag är det översållat med blåa små skatter. Ingen har varit här på ett tag. Ingen har trampat denna stig. Och har de det, så har de inte tagit sig tid att plocka. Jag böjer mig ner och repar en näve. Sött och solvarmt smakar det. Hunden drar i kopplet, ivrig och på språng. Vi fortsätter.
Alldeles för snart mynnar stigen ut i väg och min skog tar slut. Nu är det raska kilometrar hem igen. Grusvägen dammar även här och solen gassar från himlen. Det är en kvav, nästan tryckande värme här ute på den öppna vägen. Vi kämpar på, min hund och jag. Hans tunga hänger och flämtar. Mitt linne klibbar på ryggen. Nästan framme.
Några hundra meter från mitt hus ligger en damm. Där stannar vi. Kopplet lossas och hunden kastar sig lyckligt i vattnet. Simmar, dricker och plaskar runt. Jag låter kläderna glida av. Bikini behövs inte här. Ingen ser, ingen vet att vi finns här. Smyger ut i vattnet och doppar mig snabbt. Så skönt. Dyker ner under ytan en stund i det mörka vattnet och känner hur svalkan når hela min kropp. Kvällssolen kikar fram mellan grenarna och gör mönster på den lilla strandremsan. Livet är perfekt.
Lyckliga singlar - finns dom?
"Ensamstående med kärlekstörst. Nätdejting, krogbesök, utlagda krokar i bekantskapskretsen och flirtande i matkön." ...läser jag i en artikel om det singeltäta Sverige på Aftonbladets hemsida idag.
(http://www.aftonbladet.se/wendela/article5583197.ab) ..."Men inget äkta, himlastormande och hjärtfrekvenshöjande napp som kan liknas vid den rätta/rätte."
Suck! Är det så illa för oss singlar? Är vi så vilsna i vår jakt på kärleken? Kräsna är vi tydligen i alla fall. Kräsna och osäkra på vad vi egentligen är på jakt efter. Som singeltjej är man tydligen också högfärdig, kritisk och åldersfixerad. Och singelkillarna i sin tur verkar ju inte så mycket bättre de. De förväntar sig tydligen en massa sex på en gång i utbyte mot en middag eller två. Suck igen! Inte undra på att man emellanåt känner sig redo att ge upp dejtandet.
Det är konstig att bli singel när man har varit "parig" så länge man kan minnas. Konstigare är nog att alla i och med ens "försinglande" tror att det är helt ok att ovanför huvudet på en vitt och brett diskutera ens kärleksliv och sexliv. Visst är det trevligt att folk runt omkring en bryr sig, men någonstans går väl ändå gränsen för vad som är privat? Eller?
Mina vänner får ofta frågan om hur jag mår nu för tiden, nu efter den stora Skilsmässan. Inget fel så långt. Den frågan kan de väl få svara på åt mig. Den frågas väl i all välmening. Men som en följdfråga kommer med 95 procentig säkerhet alltid "Har hon träffat någon ny? Nähä? Inte det... Är hon verkligen lycklig då?" Det är nu min reaktion kommer. Är det ok att fråga mina vänner om det? Bakom min rygg? Och varför, jag undrar VARFÖR kan man inte vara lycklig utan en partner? Är det så illa i dagens samhälle att man inte anses vara en hel, lycklig, välfungerande människa så länge man är singel? Jag som trodde att jag var lycklig. Måste väl omvärdera det nu.
Men så är det ju som till syvende och sist som det skrivs i artikelns början. Jakten pågår dock. Överallt. I matkön, på föräldramöten, på fester och tillställningar, genom arbetskamrater och bekanta, på Match.com och på Facebook. Vi stackars, ensamma singlar letar och letar. Vi vet ju inte VAD vi letar efter egentligen, så det är väl inte underligt att vi inte hittar det...
Semestermonster
Det är en känsla av rastlöshet och oro som kryper runt innanför skinnet på mig. Har varit i denna sinnesstämning nästan en vecka nu. Det känns som jag går runt och väntar på något. Något måste hända snart. Otåligt, oroligt och olustigt känns nästan allt i denna väntan.
Så vad väntar jag på då? Solen kanske? Lönen? Festen? Kärleken? Jag vet faktiskt inte riktigt. Kanske är det inte heller längtan och väntan som gör mig så här rastlös, kanske är det bara mitt otåliga blod som rusar snabbare nu än vanligt i ådrorna. Nu när inga måsten och krav längre finns. När dagarna och nätterna flyter samman och när tisdagkväll känns lika festlig som lördagen. Nu när klockan, som i vanliga fall åker på handleden illa kvickt varje morgon, ligger undankastad i någon byrålåda någonstans. När barnens läggtid är densamma som min och när uppstigning sker när man väl behagar att vakna. Nu har mitt otåliga sinne INGET att göra, INGA uppgifter som måste klaras av inom en viss tid. Den här semestern kanske är lite av en förbannelse för mig och mitt otåliga blod.
Så, planeringsmänniska och strukturerare (kan man skriva så?) som jag är, så gjorde jag ikväll upp en plan. En plan för min fortsatta ledighet. För att denna sommar inte ska driva mig närmare vansinne än nödvändigt, så måste jag nog få in lite uppgifter, lite ordning och reda och därmed lite mer lugn och ro i själen. Så från och med imorgon ska jag upp i tid på morgonen, ut och jogga eller yoga (mina två stora droger nu för tiden) och sedan in och väcka de små liven här hemma. Kanske kan detta ge mig energi att orka slappna av under resten av dagen och inte förvandlas till det här kokande, rastlösa, irriterande semestermonstret som jag varit senaste tiden. Detta är steg 1 i min plan, steg 2 är att få ungarna i säng i någorlunda rimlig tid på kvällen så jag kan få en stund för mig själv då. Egentid är aldrig för överskattat! Ytterligare steg kan jag mycket väl tänka mig kommer börja ta form i min överaktiva hjärna ganska snart, men eftersom jag av egen erfarenhet vet att det inte är alltför bra att gå ut för stort, så lägger jag nog dessa ej ännu inplanerade steg på hyllan ett tag framöver.
Då så, barnen sover. Planen är igång. Nu kryper jag ner på min spikmatta med Yoga Nidra i mp3-spelarens lurar. Kommer jag vakna upp som en ny, mer tålmodig och rofylld människa imorgon? Den som väntar på något gott får väl se...eller hur var det nu?!
Så vad väntar jag på då? Solen kanske? Lönen? Festen? Kärleken? Jag vet faktiskt inte riktigt. Kanske är det inte heller längtan och väntan som gör mig så här rastlös, kanske är det bara mitt otåliga blod som rusar snabbare nu än vanligt i ådrorna. Nu när inga måsten och krav längre finns. När dagarna och nätterna flyter samman och när tisdagkväll känns lika festlig som lördagen. Nu när klockan, som i vanliga fall åker på handleden illa kvickt varje morgon, ligger undankastad i någon byrålåda någonstans. När barnens läggtid är densamma som min och när uppstigning sker när man väl behagar att vakna. Nu har mitt otåliga sinne INGET att göra, INGA uppgifter som måste klaras av inom en viss tid. Den här semestern kanske är lite av en förbannelse för mig och mitt otåliga blod.
Så, planeringsmänniska och strukturerare (kan man skriva så?) som jag är, så gjorde jag ikväll upp en plan. En plan för min fortsatta ledighet. För att denna sommar inte ska driva mig närmare vansinne än nödvändigt, så måste jag nog få in lite uppgifter, lite ordning och reda och därmed lite mer lugn och ro i själen. Så från och med imorgon ska jag upp i tid på morgonen, ut och jogga eller yoga (mina två stora droger nu för tiden) och sedan in och väcka de små liven här hemma. Kanske kan detta ge mig energi att orka slappna av under resten av dagen och inte förvandlas till det här kokande, rastlösa, irriterande semestermonstret som jag varit senaste tiden. Detta är steg 1 i min plan, steg 2 är att få ungarna i säng i någorlunda rimlig tid på kvällen så jag kan få en stund för mig själv då. Egentid är aldrig för överskattat! Ytterligare steg kan jag mycket väl tänka mig kommer börja ta form i min överaktiva hjärna ganska snart, men eftersom jag av egen erfarenhet vet att det inte är alltför bra att gå ut för stort, så lägger jag nog dessa ej ännu inplanerade steg på hyllan ett tag framöver.
Då så, barnen sover. Planen är igång. Nu kryper jag ner på min spikmatta med Yoga Nidra i mp3-spelarens lurar. Kommer jag vakna upp som en ny, mer tålmodig och rofylld människa imorgon? Den som väntar på något gott får väl se...eller hur var det nu?!
Naturlig
Dessa ljuvliga sommardagar bara rullar in nu. Morgon efter morgon väcks jag av fågelkvitter och solstrålar som strilar in genom bambujalusiet. Långa, lata dagar på stranden, i hängmattan och i skuggan under päronträdet följs av varma, tysta sommarnätter. Det är så underbart att jag nästan känner mig religiös när jag tänker på det. Endorfinerna verkar bara pumpa runt i maxfart i kroppen just nu. Allt känns euforiskt och perfekt!
Den här religiösa känslan landar i hur vackert jag tycker att allting är ute just nu. Jag får ett ofantligt lugn av att sitta vid stranden och insupa det vackra, glittrande stora blå. Naturen är verkligen ett mirakel. En röd vallmo i en äng av böljande gul säd. En ek som breder ut sin gröna krona och ger välbehövlig skugga. Fjärilen som mellanlandat på min solstol i sin jakt på nektar. Det råder en sådan fin balans mellan allt i naturen, som yin och yang när det är som bäst.
Den här religiösa känslan landar i hur vackert jag tycker att allting är ute just nu. Jag får ett ofantligt lugn av att sitta vid stranden och insupa det vackra, glittrande stora blå. Naturen är verkligen ett mirakel. En röd vallmo i en äng av böljande gul säd. En ek som breder ut sin gröna krona och ger välbehövlig skugga. Fjärilen som mellanlandat på min solstol i sin jakt på nektar. Det råder en sådan fin balans mellan allt i naturen, som yin och yang när det är som bäst.
Total förvirring
Jag brukar vara rätt bra på att tyda och tolka känslor, både mina egna men även andras. Brukar alltid ha en otroligt bra och korrekt magkänsla när det gäller människor jag träffar.
Just nu stämmer inget av det ovanstående. Allt känns totalt förvirrat. Jag har helt plötsligt jättesvårt att reda ut mina känslor, vet att jag känner en massa, en vet ej vad jag ska göra med dessa känslor. Det är ungefär som när radiostationen inte får tillräckligt bra signaler och det brusar och surrar mest. Bruset dränker musiken. Om man anstränger sig och lyssnar så noga och så intensivt man bara kan så klarar man av att urskilja musiken, men det är inte lätt. Och man kan liksom inte njuta av musiken då.
Jag avskyr när det rörs till och allt ställs upp och ner i livet. Även om det är "bra" känslor, glada och positiva känslor så gör det mig frustrerad när jag tappar kontroll och fokus. När jag inte vet vad jag ska tro eller göra. Att lugnt invänta och se vad som sker är inte riktigt min grej, men tro mig, jag jobbar på det...
Ibland undrar jag om det är så man ska göra. Invänta. Låta det som sker ske. Se en mening i allt.
Om jag bara väntar och väntar nu, kanske inget alls händer. Kanske någon annan väntar på att jag ska se till att något nytt sker, att jag ska våga sluta vänta. Om jag inte vågar, om jag bara väntar, kanske det aldrig kommer att ske något alls... Men om jag gör något, handlar, slutar att vänta, då kanske allt går galet. Kanske jag har dålig tajming. Kanske jag sumpar alla chanser.
Feg är väl egentligen det jag är. Feg och orolig. Så jag väntar....väntar....väntar....Och känner total förvirring.
Just nu stämmer inget av det ovanstående. Allt känns totalt förvirrat. Jag har helt plötsligt jättesvårt att reda ut mina känslor, vet att jag känner en massa, en vet ej vad jag ska göra med dessa känslor. Det är ungefär som när radiostationen inte får tillräckligt bra signaler och det brusar och surrar mest. Bruset dränker musiken. Om man anstränger sig och lyssnar så noga och så intensivt man bara kan så klarar man av att urskilja musiken, men det är inte lätt. Och man kan liksom inte njuta av musiken då.
Jag avskyr när det rörs till och allt ställs upp och ner i livet. Även om det är "bra" känslor, glada och positiva känslor så gör det mig frustrerad när jag tappar kontroll och fokus. När jag inte vet vad jag ska tro eller göra. Att lugnt invänta och se vad som sker är inte riktigt min grej, men tro mig, jag jobbar på det...
Ibland undrar jag om det är så man ska göra. Invänta. Låta det som sker ske. Se en mening i allt.
Om jag bara väntar och väntar nu, kanske inget alls händer. Kanske någon annan väntar på att jag ska se till att något nytt sker, att jag ska våga sluta vänta. Om jag inte vågar, om jag bara väntar, kanske det aldrig kommer att ske något alls... Men om jag gör något, handlar, slutar att vänta, då kanske allt går galet. Kanske jag har dålig tajming. Kanske jag sumpar alla chanser.
Feg är väl egentligen det jag är. Feg och orolig. Så jag väntar....väntar....väntar....Och känner total förvirring.
Vänner IRL
Det är en enormt skön känsla, den där värmande upplyftande glädjen som man bara får i riktigt goda vänner sällskap. Likt en tvättsvamp suger jag åt mig den och så lever jag på den länge, länge.
Jag har aldrig omgett mig med ett stort harem av vänner och bekanta, är inte alls typen som skulle kunna skriva en gäst lista på 150 pers. till min födelsedag. Jag hade några få goda vänner under hela skoltiden, varav en del gled ifrån mig med åren (eller om det nu var jag som stod för glidandet, det är svårt att själv se) och varav några andra fortfarande spelar en viktig roll i mitt liv. Dessa barndomsvänner eller skolkamrater tror jag att man ska vara riktigt rädd om, för det går liksom aldrig att hitta nya barndomsvänner. Människor som har varit med en på hela resan vet självklart väldigt mycket om en och till dessa människor har man helt givet ett särskilt band.
När man blir "vuxen" som jag nu antar att jag vid 32 ½ års ålder får lov att kalla mig är det inte lätt att knyta nya kontakter. Hur social och utåtriktad man än är, så ska man faktiskt veta, att de flesta människor runt omkring en redan har en vänkrets. Det är tyvärr inte alltför ofta som man är villig att utöka den kretsen. Konstigt, kan jag tycka, jag som älskar att lära känna nya människor och gärna vill veta mer om den jag sitter brevid på en fest. Jag gillar människor, har de en livshistoria att berätta så lyssnar jag mer än gärna. Alla känner dock inte likadant. Fick en gång en syrlig kommentar på en fest om hur patetiskt det var att öpnna upp sig och sitt hem när man kommer ny till en stad, allt för att lära känna lite nya människor och kanske, kanske till och med knyta några nya vänskapsband. Denna gång var det inte mig som de pratade om, men jag kände så väl att det lika gärna kunde ha varit det. I en liten småstad som denna jag bor i har folk ofta redan knytit alla band de vill knyta. De är inte intresserad av något mer.
När man då hittar en vän här håller man hårt i den. Jag hittade en som på väldigt kort tid kändes som något av en tvillingsjäl. Vi tänker lika, prioriterar lika, känner lika och pratar lika. Det är skönt att känna sig så hel och avslappnad med någon.
Andra gånger växer vänskapen fram med åren. Detta blir en annan typ av vänskap, en stark och överlevande sort. Kanske en enstaka händelse förändrar allt. Ett behov av att vara närmre, öppnare, tryggare än vad man var från början. När den ena ger och ger utav sig själv föds en ömsesidig respekt fram. En symbios av givande och tagande som aldrig tas för givet, men som ändå alltid finns där. En männsika som känner alla ens sidor, mörka som ljusa och som har sett en vandra upp och ner för livets krokiga stig. En människa som man vet att man kan ringa mitt i natten om man så behöver. En riktig hjärtevän. Dessa vänner växer sannerligen inte på träd och jag är lycklig som har en även en sådan vän.
Jag har aldrig omgett mig med ett stort harem av vänner och bekanta, är inte alls typen som skulle kunna skriva en gäst lista på 150 pers. till min födelsedag. Jag hade några få goda vänner under hela skoltiden, varav en del gled ifrån mig med åren (eller om det nu var jag som stod för glidandet, det är svårt att själv se) och varav några andra fortfarande spelar en viktig roll i mitt liv. Dessa barndomsvänner eller skolkamrater tror jag att man ska vara riktigt rädd om, för det går liksom aldrig att hitta nya barndomsvänner. Människor som har varit med en på hela resan vet självklart väldigt mycket om en och till dessa människor har man helt givet ett särskilt band.
När man blir "vuxen" som jag nu antar att jag vid 32 ½ års ålder får lov att kalla mig är det inte lätt att knyta nya kontakter. Hur social och utåtriktad man än är, så ska man faktiskt veta, att de flesta människor runt omkring en redan har en vänkrets. Det är tyvärr inte alltför ofta som man är villig att utöka den kretsen. Konstigt, kan jag tycka, jag som älskar att lära känna nya människor och gärna vill veta mer om den jag sitter brevid på en fest. Jag gillar människor, har de en livshistoria att berätta så lyssnar jag mer än gärna. Alla känner dock inte likadant. Fick en gång en syrlig kommentar på en fest om hur patetiskt det var att öpnna upp sig och sitt hem när man kommer ny till en stad, allt för att lära känna lite nya människor och kanske, kanske till och med knyta några nya vänskapsband. Denna gång var det inte mig som de pratade om, men jag kände så väl att det lika gärna kunde ha varit det. I en liten småstad som denna jag bor i har folk ofta redan knytit alla band de vill knyta. De är inte intresserad av något mer.
När man då hittar en vän här håller man hårt i den. Jag hittade en som på väldigt kort tid kändes som något av en tvillingsjäl. Vi tänker lika, prioriterar lika, känner lika och pratar lika. Det är skönt att känna sig så hel och avslappnad med någon.
Andra gånger växer vänskapen fram med åren. Detta blir en annan typ av vänskap, en stark och överlevande sort. Kanske en enstaka händelse förändrar allt. Ett behov av att vara närmre, öppnare, tryggare än vad man var från början. När den ena ger och ger utav sig själv föds en ömsesidig respekt fram. En symbios av givande och tagande som aldrig tas för givet, men som ändå alltid finns där. En männsika som känner alla ens sidor, mörka som ljusa och som har sett en vandra upp och ner för livets krokiga stig. En människa som man vet att man kan ringa mitt i natten om man så behöver. En riktig hjärtevän. Dessa vänner växer sannerligen inte på träd och jag är lycklig som har en även en sådan vän.
Lorelai
Har helt fanatiskt fastnat för en ny serie. I ett tidigare inlägg skrev jag om vilken serienörd jag är, och så verkar fallet vara fortfarande.
Efter att ha sträckkollat Friends, Scrubs, Sex and the City och Grey´s (fast inte senaste säsongen) var jag desperat efter något nytt. Fick låna alla Gilmore Girls boxar av min granne och fastnade snabbare än jag hade tänkt mig.
Jag älskar Lorelai Gilmore. Hon är min nya husgud!
För er stackars tokar som ännu inte fått upp ögonen för denna ljuvliga kvinna kan jag samanfatta henne så här:
Lorelai är en av huvudfigurerna i serien. Hon är mamma till Rory och ganska annorlunda mot den vanliga amerikanska bilden av en mamma. Lorelai blev gravid med Rory när hon var 16 och fortfarande gick på high school. Hennes föräldrar Richard och Emily blev självklart upprörda och ville att hon och Christopher (Rorys pappa) skulle gifta sig, vilket hon vägrade. Hon rymde hemifrån och fick ett jobb på ett värdshus, Independent Inn, i Stars Hollow. Lorelai jobbade hårt och fick belöning för det då hon driver värdhuset på egen hand när serien börjar. I slutet av säsong 4 öppnar Lorelai The Dragonfly Inn tillsammans med sin goda vän och kollega Sookie. Lorelai har ett väldigt ansträngt förhållande till sina överklassföräldrar vars livsstil och värderingar inte stämmer överens med hennes. Förhållande präglas ofta av bråk och missförstånd och Rory får ofta medla mellan sin mor och sina morföräldrar.
Detta säger väl i och för sig inte så mycket om hur underbar hon är som person och hur jag fnissandes eller snyftandes kan känna igen mig i henne och hennes liv gång på gång. Hon har ett sådant magiskt, ovanligt förhållande till sin dotter Rory som jag önskar att jag kommer att få till mina döttrar (även om det ibland är dottern som agerar mamma istället för tvärtom). Hon har ett sjukligt beroende till kaffe och där ligger jag nog något i lä. Hon blir så där barnsligt lycklig av den första snön varje år att hon till och med vaknar och går ut mitt i natten för att se den falla från himlen. Jag har skrattat med henne så många gånger under de 5 säsonger jag hittills sett. Åt hennes humör, hennes snurrighet, hennes lyckliga stunder med sin dotter. Att se henne kämpa för att få sitt liv med sitt barn att funka så bra som möjligt, att se henne lyckas hitta kärleken, förlora den och finna den igen...jag känner så väl igen mig och det ger mig hopp med en något skräckblandad förtjusning. Är det så dramatiskt livet verkligen är att leva? I så många år rullade mitt liv på i samma gamla hjulspår, och nu vänds det så ofta upp och ner. Allt ställs på sin kant och även om det ofta stormar, så känns det som det i slutändan kommer att vara värt det.
Har inte kommit till mitt livs slut än på länge hoppas jag. Har inte heller kommit till Lorelais slut. Vet ej vad hon kommer att finna där i sista säsongen, men jag längtar efter att få reda på det. Lite som jag längtar efter att få se vad som väntar runt nästa hörn i mitt liv...
Sättet
Sättet
(Sjutton sånger - LeMarc sjunger LeMarc -05)
Sättet som din tunga
Söker min
Sättet som min hand
Passar perfekt i din
Sättet som du säger
Att du aldrig vill se mej igen, någonsin
Sättet som du går
Gör att jag förstår
Att vi aldrig nånsin kan
Vara långt ifrån varann
Sättet som du ser mej
Bara du ser mej underbar
Sättet som du för mej
Dit frågorna saknar svar
Och sättet som du faller
Och viskar att du inte har nånting kvar
Sättet som en tår
Gör att jag förstår
Att vi aldrig nånsin kan
Vara långt ifrån varann
Tvilling, kom
Kom till mitt hjärta
Lyssna nu, det har nånting att berätta
Sättet som jag vet
Nej, det är ingen hemlighet
Att vi aldrig nånsin kan
Vara långt ifrån varann
Sättet som...
(Sjutton sånger - LeMarc sjunger LeMarc -05)
Sättet som din tunga
Söker min
Sättet som min hand
Passar perfekt i din
Sättet som du säger
Att du aldrig vill se mej igen, någonsin
Sättet som du går
Gör att jag förstår
Att vi aldrig nånsin kan
Vara långt ifrån varann
Sättet som du ser mej
Bara du ser mej underbar
Sättet som du för mej
Dit frågorna saknar svar
Och sättet som du faller
Och viskar att du inte har nånting kvar
Sättet som en tår
Gör att jag förstår
Att vi aldrig nånsin kan
Vara långt ifrån varann
Tvilling, kom
Kom till mitt hjärta
Lyssna nu, det har nånting att berätta
Sättet som jag vet
Nej, det är ingen hemlighet
Att vi aldrig nånsin kan
Vara långt ifrån varann
Sättet som...
Våga vägra?
Varför bloggar jag egentligen? Tanken slog mig här för någon vecka sedan när jag diskuterade trenden med bloggare och Facebook med några bekanta.
"Vi vågar vägra Facebook" som en vän uttryckte sig.
Vågar vägra...
Är det så att det helt plötsligt ligger ett sådant stort grupptryck på oss, att vi måste vara med för att få känna gemenskap och glädje? Kan man överleva utan den dagliga elektroniska kontakten med sina nära och kära nätverksvänner?
Jag anslöt mig till Facebook när det var relativt nytt och innan så många av mina ortsbekanta ens hade hört talas om fenomenet "Fejjan". Över en natt blev jag fast. Helt plötsligt kunde jag (kontrollfreak som jag är) ha stenkoll på vad alla mina s.k. vänner hade för sig. Vem var på fest med vem? Vad sa han till henne? Vi betygsatte varandra, testade vem som var störst, starkast och vackrast och skickade små söta nallebjörnar till våra 73 allra närmsta vänner. Facebookyran tog över mig och lade sig som ett tungt, bedövande rus. Jag hade koll.
Flest vänner vinner blev snabbt ett koncept. Vi addade alla vi någon gång hade hört talas om, allt för att få fler vänner. Grannen från barndomskvarteret som vi egentligen aldrig lekte med, parallellklasskompisen som man egetligen aldrig pratade med, ex-pojkvännen som man kämpat så länge för att komma över... Alla vars namn man kände igen, alla dessa kunde vi adda och vinna över till vår växande vänskara. Ett ganska sjukt fenomen, kan man tycka så här i efterhand.
Sakta började Facebookyran övergå till Facebookångest. Inte bara för mig. Fler och fler av mina bekanta började droppa av. "Nu stänger jag ner" prydde allt oftare is-raden på våra profiler. Även jag avslutade kontot (så gott det nu går, eftersom allt tydligen lagras och aldrig aldrig någonsin glöms bort).
Drygt ett år senare föll även jag för grupptrycket och anslöt mig igen. Känner att beroendet inte är lika stort denna gång. Kanske kan se detta forum som just vad det är, ett forum för att knyta vänskapsband (gamla och nya) och för att hålla oss uppdaterade om vad som händer och sker i våra liv.
Bloggandet då? Är det också dömt som en modefluga, en tillfällig men snabbt övergående trend? Varför är folk så snabba med att placera in oss bloggare i fack?
"Bloggar du också?" sägs ibland och näsan rynkas lite lätt. "Ja, jag kan inte förstå varför man skriver dagbok som alla kan läsa". Domen är förkunnad. Jag är en blottare (=bloggare) som skrupellöst slänger fram hela mitt privatliv till alla som vill vältra sig i det. Smaskiga detaljer, exponerade tankar och känslor. Varsågoda och ta för er! Jag är ett stort ego som älskar när alla vet allt om mig!
Sanningen är att jag bloggar för min egen skull. Jag har egentligen inget behov av att någon endaste människa läser min blogg. Jag skriver för att rensa mig själv. Det har jag alltid gjort. På vinden ligger travar av gamla dagböcker, i skrivbordslådan vilar en hög gamla disketter. Jag högaktar och beundrar det skrivna ordet. När något sätts på pränt blir det så verkligt. Så blir också mina tankar verkliga. En ny klarhet infinner sig när jag ordagrant ser vad jag tänker. En blogg är för mig bara ett verktyg, en hjälp på vägen, något som underlättar och förskönar min spretiga handstil.
Våga testa, skulle jag vilja säga till alla de som stolt skallar "Våga vägra"! Kanske en ny värld med nya erfarenheter och nya insikter öppnar sig för dig.
"Vi vågar vägra Facebook" som en vän uttryckte sig.
Vågar vägra...
Är det så att det helt plötsligt ligger ett sådant stort grupptryck på oss, att vi måste vara med för att få känna gemenskap och glädje? Kan man överleva utan den dagliga elektroniska kontakten med sina nära och kära nätverksvänner?
Jag anslöt mig till Facebook när det var relativt nytt och innan så många av mina ortsbekanta ens hade hört talas om fenomenet "Fejjan". Över en natt blev jag fast. Helt plötsligt kunde jag (kontrollfreak som jag är) ha stenkoll på vad alla mina s.k. vänner hade för sig. Vem var på fest med vem? Vad sa han till henne? Vi betygsatte varandra, testade vem som var störst, starkast och vackrast och skickade små söta nallebjörnar till våra 73 allra närmsta vänner. Facebookyran tog över mig och lade sig som ett tungt, bedövande rus. Jag hade koll.
Flest vänner vinner blev snabbt ett koncept. Vi addade alla vi någon gång hade hört talas om, allt för att få fler vänner. Grannen från barndomskvarteret som vi egentligen aldrig lekte med, parallellklasskompisen som man egetligen aldrig pratade med, ex-pojkvännen som man kämpat så länge för att komma över... Alla vars namn man kände igen, alla dessa kunde vi adda och vinna över till vår växande vänskara. Ett ganska sjukt fenomen, kan man tycka så här i efterhand.
Sakta började Facebookyran övergå till Facebookångest. Inte bara för mig. Fler och fler av mina bekanta började droppa av. "Nu stänger jag ner" prydde allt oftare is-raden på våra profiler. Även jag avslutade kontot (så gott det nu går, eftersom allt tydligen lagras och aldrig aldrig någonsin glöms bort).
Drygt ett år senare föll även jag för grupptrycket och anslöt mig igen. Känner att beroendet inte är lika stort denna gång. Kanske kan se detta forum som just vad det är, ett forum för att knyta vänskapsband (gamla och nya) och för att hålla oss uppdaterade om vad som händer och sker i våra liv.
Bloggandet då? Är det också dömt som en modefluga, en tillfällig men snabbt övergående trend? Varför är folk så snabba med att placera in oss bloggare i fack?
"Bloggar du också?" sägs ibland och näsan rynkas lite lätt. "Ja, jag kan inte förstå varför man skriver dagbok som alla kan läsa". Domen är förkunnad. Jag är en blottare (=bloggare) som skrupellöst slänger fram hela mitt privatliv till alla som vill vältra sig i det. Smaskiga detaljer, exponerade tankar och känslor. Varsågoda och ta för er! Jag är ett stort ego som älskar när alla vet allt om mig!
Sanningen är att jag bloggar för min egen skull. Jag har egentligen inget behov av att någon endaste människa läser min blogg. Jag skriver för att rensa mig själv. Det har jag alltid gjort. På vinden ligger travar av gamla dagböcker, i skrivbordslådan vilar en hög gamla disketter. Jag högaktar och beundrar det skrivna ordet. När något sätts på pränt blir det så verkligt. Så blir också mina tankar verkliga. En ny klarhet infinner sig när jag ordagrant ser vad jag tänker. En blogg är för mig bara ett verktyg, en hjälp på vägen, något som underlättar och förskönar min spretiga handstil.
Våga testa, skulle jag vilja säga till alla de som stolt skallar "Våga vägra"! Kanske en ny värld med nya erfarenheter och nya insikter öppnar sig för dig.
Insidan är viktigast!
Men ser det inte lite trist ut? Jag har testat ett antal designmallar nu, ändrat och donat med nya bakgrundsbilder och andra färger, men inget faller mig i smaken. Kommer hela tiden tillbaka till det enkla, rena (kanske något tråkiga) uttrycket. Får låta det hela vila en tid framöver och se hur det känns sen.
Har en knasig tanke att det kanske är innehållet som räknas och inte utseendet...men vad vet jag?
Har en knasig tanke att det kanske är innehållet som räknas och inte utseendet...men vad vet jag?
