snowdrop

Det är inte långt till min skog. I rask takt tar jag mig fram de knappa två kilometrarna, grusvägen känns torr och dammig under mina fötter. Någon bil passerar, men jag märker den knappt. Jag vill fram.

Så ligger den med ens där, min skog. Jag svänger av vänster, tar in på den orangesnittslade banan. Äntligen. Det är lummigt, fuktigt och varmt. Med snabba fötter och tassar tar vi oss fram, min hund och jag. Tempot är högt. Hunden flåsar halvmetern framför mig och jag svettas där bakom. Pulsen ökar. Jag känner hjärtats hårda slag både i bröstet och i tinningarna. Skogen är mörk och vacker. De senaste dagarnas regn har satt sina spår. Mina fötter hittar väl här, längs stigen, över rötter och stenar. Men idag finns där nya pölar, blöta fläckar som jag inte är van vid. Det klafsar under skorna och jag känner sakta hur vattnet sipprar in och fuktar strumporna. Det gör inget. Vi håller samma tempo, hunden och jag. En vit fågel skymtar i ögonvrån, ett vildsint flaxande, när vi passerar den lilla spången över bäcken. Hann inte se vad det var. Inte ens hunden reagerar. Vi är både djupt koncentrerade på vår skogsstig.

Så öppnar skogen upp sig. Det blir tystare. Stigen är bred här. Mörkgrön, sammetslen mossa glider fram över kullar och stenar, som ett täcke. Det är trolskt och vackert. Här kan man gott sakta ner tempot. Andas lite extra. Andas och dofta.

När stigen kröker nästa gång finns där ett blåbärsparadis. Idag är det översållat med blåa små skatter. Ingen har varit här på ett tag. Ingen har trampat denna stig. Och har de det, så har de inte tagit sig tid att plocka. Jag böjer mig ner och repar en näve. Sött och solvarmt smakar det. Hunden drar i kopplet, ivrig och på språng. Vi fortsätter.

Alldeles för snart mynnar stigen ut i väg och min skog tar slut. Nu är det raska kilometrar hem igen. Grusvägen dammar även här och solen gassar från himlen. Det är en kvav, nästan tryckande värme här ute på den öppna vägen. Vi kämpar på, min hund och jag. Hans tunga hänger och flämtar. Mitt linne klibbar på ryggen. Nästan framme.

Några hundra meter från mitt hus ligger en damm. Där stannar vi. Kopplet lossas och hunden kastar sig lyckligt i vattnet. Simmar, dricker och plaskar runt. Jag låter kläderna glida av. Bikini behövs inte här. Ingen ser, ingen vet att vi finns här. Smyger ut i vattnet och doppar mig snabbt. Så skönt. Dyker ner under ytan en stund i det mörka vattnet och känner hur svalkan når hela min kropp. Kvällssolen kikar fram mellan grenarna och gör mönster på den lilla strandremsan. Livet är perfekt.