snowdrop

Är hemma med sjukt litet barn och den ångest som följer med det.
Jag har ett arbete som är lite knepigt att vara borta från. Det går, det är alls inte omöjligt. Hela verksamheten faller inte samman för att inte jag finns där ett par dagar. Men jag faller samman.
Att vara hemma innebär att jag inte får någon lön, att jag istället måste "vabba" och snällt och lydigt invänta de 595 kronor per dag som försäkringskassan så snällt betalar ut i sinom tid. Om jag nu också kunde vara "arbetsfri" när jag ändå inte får någon lön,men så är inte fallet. Sitter jag hemma finns det alltid något arbetsrelaterat att göra. Datorisering är härligt, med internet och allt vad det innebär, men ibland vore det skönt att komma ifrån, att inte ens ha möjligheterna att utföra arbete hemifrån. Så där sitter jag, med febrig dotter i soffan och 17 skriftliga omdömen att skriva på datorn. Undrar vad jag väljer att lägga tiden på?
Så kommer denna ångest att inte hinna med, att komma efter, att andra blir lidande av att JAG är hemma. Förbaskade unge som är sjuk igen...jag som har SÅÅÅÅ mycket att göra på jobbet denna vecka!
Som ångest nummer två kommer beslutet om när jag ska gå tillbaka till jobbet.Jag vet att för att det ska flyta bäst med vikarier och liknande, behöver mina arbetskamrater helst vid lunchtid få ta del av mina planer för morgondagen. Ska hon jobba eller inte? Kommer hon komma, eller måste vi krångla med vikarie imorgon med? Att kunna avgöra om flickebarnet är friskt imorgon, redan halv tolv på dagen innan är ibland lite svårt om jag får uttrycka mig så. Därav ångest nummer två, beslutsfattandet.
När nu beslutet är taget och jag och arbetsplats vet att jag ska vabba i si och så många dagar, kommer ångest nummer tre som ett brev på posten. Oj oj oj, så mycket extra jobb jag kommer att ha när jag väl kommer tillbaka till arbetet. Många vikarier är helt förträffliga, jobbar självständigt och ser till att min arbetsmiljö är sig lik när jag väl slutat vabba. Men ibland tänker man olika helt enkelt. Jag är en väldigt ordningssam människa, tycker att struktur och rutiner är livsnödvändiga. Ordning och reda lika så. Ibland är det mycket som ska ordnas upp och redas ut när när man är tillbaka på jobbet igen. Inte nog med att jag utan lön arbetar hemmifrån när dottern är sjuk, jag måste också arbeta extra långa dagar för att få tillbaka min trivsamma arbetsmiljö när jag väl är tillbaka på jobbet igen. Suck!
Kanske någon kan tycka att jag borde slappna av och släppa mitt kontrollbehov. Då får man tycka det. Jag håller dock inte med. Jag trivs bra under kontrollerade former. Att jag är storasyster och Stenbock behöver jag väl inte tillägga. Pedantisk, analyserande, disciplinerad och metodisk är mina ledord. Att vabba ingår tyvärr inte i dessa ord.

PS: Ett litet PS är nog på sin plats här... Jag älskar mina barn och väljer alltid dem först här i livet. Därför stannar jag hemma med dom små liven när de är sjuka. Jag gör det inte alltid gladeligen, men jag gör det. I mitt jobb ser jag tyvärr många barn som skickas både med feber, konstiga utslag och nästintill maginfluensa till skolan. En sådan förälder som helt stänger av och ignorerar sina barns behov hoppas jag att jag aldrig blir.