snowdrop

Har helt fanatiskt fastnat för en ny serie. I ett tidigare inlägg skrev jag om vilken serienörd jag är, och så verkar fallet vara fortfarande.
Efter att ha sträckkollat Friends, Scrubs, Sex and the City och Grey´s (fast inte senaste säsongen) var jag desperat efter något nytt. Fick låna alla Gilmore Girls boxar av min granne och fastnade snabbare än jag hade tänkt mig.

Jag älskar Lorelai Gilmore. Hon är min nya husgud!
För er stackars tokar som ännu inte fått upp ögonen för denna ljuvliga kvinna kan jag samanfatta henne så här:

Lorelai är en av huvudfigurerna i serien. Hon är mamma till Rory och ganska annorlunda mot den vanliga amerikanska bilden av en mamma. Lorelai blev gravid med Rory när hon var 16 och fortfarande gick på high school. Hennes föräldrar Richard och Emily blev självklart upprörda och ville att hon och Christopher (Rorys pappa) skulle gifta sig, vilket hon vägrade. Hon rymde hemifrån och fick ett jobb på ett värdshus, Independent Inn, i Stars Hollow. Lorelai jobbade hårt och fick belöning för det då hon driver värdhuset på egen hand när serien börjar. I slutet av säsong 4 öppnar Lorelai The Dragonfly Inn tillsammans med sin goda vän och kollega Sookie. Lorelai har ett väldigt ansträngt förhållande till sina överklassföräldrar vars livsstil och värderingar inte stämmer överens med hennes. Förhållande präglas ofta av bråk och missförstånd och Rory får ofta medla mellan sin mor och sina morföräldrar.

Detta säger väl i och för sig inte så mycket om hur underbar hon är som person och hur jag fnissandes eller snyftandes kan känna igen mig i henne och hennes liv gång på gång. Hon har ett sådant magiskt, ovanligt förhållande till sin dotter Rory som jag önskar att jag kommer att få till mina döttrar (även om det ibland är dottern som agerar mamma istället för tvärtom). Hon har ett sjukligt beroende till kaffe och där ligger jag nog något i lä. Hon blir så där barnsligt lycklig av den första snön varje år att hon till och med vaknar och går ut mitt i natten för att se den falla från himlen. Jag har skrattat med henne så många gånger under de 5 säsonger jag hittills sett. Åt hennes humör, hennes snurrighet, hennes lyckliga stunder med sin dotter. Att se henne kämpa för att få sitt liv med sitt barn att funka så bra som möjligt, att se henne lyckas hitta kärleken, förlora den och finna den igen...jag känner så väl igen mig och det ger mig hopp med en något skräckblandad förtjusning. Är det så dramatiskt livet verkligen är att leva? I så många år rullade mitt liv på i samma gamla hjulspår, och nu vänds det så ofta upp och ner. Allt ställs på sin kant och även om det ofta stormar, så känns det som det i slutändan kommer att vara värt det.
Har inte kommit till mitt livs slut än på länge hoppas jag. Har inte heller kommit till Lorelais slut. Vet ej vad hon kommer att finna där i sista säsongen, men jag längtar efter att få reda på det. Lite som jag längtar efter att få se vad som väntar runt nästa hörn i mitt liv...